AndeoSanInna

Den lungsjuke mannen vandrar längs storstadens gator.
Den sjuka luften dras ner i hans infekterade lungor.
Sot, sya, koloxid och annat skit bildar en beläggning i lungorna.
Segt slem bildas som får mannen att stundom krevera i
hostattacker som saknar motstycke.
Under hostattackerna tåras ögonen, det ringer i öronen
och han mår illa.
Det är under dessa stunder, endast då, som han kan komma bort
från stadens buller och stinkande luft.
Det är under dessa hemska stunder som han får tillfälle
att vara sig själv, för en gångs skull.

Annars får han aldrig vara ensam.
Han slipper bilarnas brummanden, flygplansbullret,
båtarnas tutningar och neonljusens kaskader.
Han slipper aldrig de stressiga människor
som ständigt sveper förbi honom på gatorna, när han med sin svaga kropp
sakta drar sig framåt.

Utom under hostattackerna, när han försvinner bort i en dimmig värld
som består av kramper, susningar och illamående.
Det är endast det blodblannade slemmet som låter honom komma bort
från den verklighet som endast räknar honom som en liten kugge i maskineriet.
Den verklighet där han bara ingår som en liten komponent.
Det är endast det blodblandade slemmet som låter honom komma bort
från verkligheten och träda in i dimmornas värld.




.